Jag ska vara ärlig, jag är en tvivlare. Jag tvivlar på mig själv, på andra, på världen, på sanningen. Att inte tvivla på dessa saker ibland är att anse att man själv är ofelbar och ta sig själv på för stort allvar. Jag funderar ofta på varför jag gör det jag gör. Vem offrar jag mig för? Är det i slutändan för att ingen ska kunna se tillbaka och säga att jag gjorde fel? Offrar jag mig själv för att på sikt få tillbaka det? Jag tror att många av oss funderar över vart man är på väg med sitt liv. ”Kommer det bli så bra som jag vill? Kommer jag bli nöjd? Tycker folk om mig?” är tankar som rör oss alla. Jag tror, att detta är bra.
Den första boken som jag fick i handen när jag började läsa filosofi hette ‘Vad är mening med alltihop?’ av Thomas Nagel. Frågan om vad som är livets mening är förmodligen den mest diskuterade och obesvarade frågan i historien. ”Livet kanske inte bara är meningslöst, utan också absurt” skriver Nagel. Vi kanske bara befinner oss i ett stort virrvarr av händelser, sammanträffanden och slump. Även om detta är sant så tror jag det kan finnas en mening för varje människa (som jag skrev om för ett tag sen). Ibland är det lätt att glömma bort sig själv i andras angelägenheter och glömma bort vad meningen med alltihop är. Nu vet jag att alla förstås inte reflekterat över en rimlig teori för vad meningen med livet är, men att göra gott för andra och samtidigt kombinera detta genom att sträva efter sin egen lycka tycker jag är ett enkelt recept, även om kakan är svår att baka (ja, jag kanske jämförde livet med en kaka, men then again, can’t have one with out the other).
Av och till är det lätt att glömma bort delen om sin egen lycka och enbart försöka finnas till för andra. Gör det inte, det är inte värt det. Din egen lycka är viktig, om inte för din egen skull så för andras. Om du inte mår bra gör du inte lika bra för andra. Meningen med alltihop är att göra världen till en bättre plats. Det gör man inte ensam utan med andra, för andra och för dig själv.
En ekonomisk-historikers betraktelser 