Planekonomi vs. marknadsekonomi – tvång och styrning

Debatten mellan kapitalism och kommunism fick ett mycket abrupt slut efter Sovjetkommunismens fall i början på 90-talet. Statlig inblandning i ekonomin blev nästintill ett skällsord och marknader i många länder i Väst började avregleras och liberaliseras, influerade av Ronald Reagan och Margaret Thatchers ”konservativa revolution”. Mycket av detta skifte lever vi i än idag. Finansmarknaden avreglerades vilket gjorde att bankerna kunde låna ut pengar, i princip, obehindrat och statliga företag som Televerket i Sverige blev Telia med en mer marknadsanpassad verksamhet. Avregleringar och utförsäljningar i Sverige har sedan dess fortsatt, både med regeringarna Persson och Reinfeldt. Staten har tagit en annan roll i ekonomin och andra typer av äganden uppstår. Marknadsekonomin är alltjämt stark och staten har lika stor roll nu som förut, även om planeringen av ekonomin har avtagit som medel att skapa tillväxt och välfärd. Så bör vi sakna tiden innan avregleringarna? Vad betyder det egentligen att ha en planerad ekonomi? I relation till detta, vad betyder det att ha en planekonomi? Borde vi vilja avskaffa kapitalismen till förmån för en planekonomi? Jag ska försöka förklara varför jag tror detta vore en dålig idé och vad vi faktiskt förbinder oss till om vi anammar kapitalism och privat ägande.

Ägande är centralt i alla ekonomier. Antingen är ägandet helt privat i den mening att jag, på något sätt, kan tillförskansa mig ett föremål (vi kan begränsa diskussionen till fysiska ting) och oinskränkt ha bestämmanderätt över detta ting. Filosofen John Locke menade att ägande kom till genom att blanda mänskligt arbete med att ting från naturen. Säg att jag tar ett träd som ingen äger (möjligtvis ”moder natur”, men ingen människa i alla fall). Jag arbetar med detta träd genom att hugga ner  en rak och fin gren för att göra ett spjut. Locke menar att i och med att människor äger sig själva, äger sitt arbete och på så sätt ”blandar sig själv” med naturen så kommer jag också äga detta spjut i och med att jag tillverkat det (blandat mitt arbete med grenen). Då jag har äganderätt över detta spjut får jag göra vad jag vill med det, utom att använda det att förstöra andras prylar och jag får heller inte döda någon annan. Detta är den ena extremen av ägande.

Den andra extremen är att ingen får äga något men att alla äger allt – socialism. Om vi tänker oss Marx socialistiska utopi så innebär det att alla gemensamt äger det som gör att vi kan producera konsumtionsprylar – produktionsmedlen. Det medel för produktion som finns är allt som behövs i produktion av något: hammare, naturresurser, maskiner och fabriker men också kommunikationer i dagens samhälle så som internet; allt vi behöver för att kunna skapa prylar att konsumera. Jag konsumerar inte vad jag producerar utan det jag har behov av. Kan jag producera mer om andra har behov så ska jag göra det. Det finns utrymme för visst privat ägande, men det är högst villkorat med att det inte behövs i den övriga produktionen. Ett kort på min familj kan, till exempel, inte ses som särskilt nödvändigt för någon annan än mig att konsumera.

Oavsett om jag beskrivit socialism och Lockes idéer om ägande på ett rätt sätt så är det viktiga för min poäng att se ägande på ett spektra, där jag i ena änden kan äga allt och i den andra i princip inte äger något. Däremellan finns grader av villkorat ägande. I Sverige får vi inte äga vilka skjutvapen som helst, inte ha uran hemma i garderoben, jag får inte kasta kvicksilver i naturen etcetera. Villkoren för ägande brukar ligga någonstans på detta spektra men inte i extremerna.

Organiseringen av ekonomin speglas i vår relation till ägande. En liberal lockeansk idé om ägande återspeglas i en oreglerad frimarknad, vad man bruka kalla laissez-faire (ungefär ”låt gå” på franska). En socialistisk idé om ägande återspeglas i planekonomin. Även i detta fall har vi ett spektra med laissez-faire i ena extremen och planen i den andra. Skillnaden i detta spektra är att det inte finns olika nivåer av planekonomier – antingen är det en plan, eller inte. För att kunna uppfylla planen måste den följas, annars är det en målsättning. De flesta är insatt i vad en oreglerad marknad skulle innebära – avtal sker mellan köpare och säljare utan inblandning av någon annan, staten – därför tänker jag inte diskutera det så mycket. Vad gäller planekonomin så skrev jag att planen måste följas för att inte vara en målsättning. De som är planerare i ekonomin, oavsett om det är stora rådslag, professionella planerare eller superdatorer som via enkäter tar reda på vad som ska produceras, så måste de planera och kartlägga allt; råvaror, vad som ska produceras, till vem och när. För att kunna ställa in produktionsapparaterna och för att planeringen inte ska ta längre tid än själva produktionen så måste planen ha et lite längre tidsspann. Att kunna ha en viss effektivitet är nödvändigt för att människor ska kunna få sina grundläggande behov tillfredsställda.

Så långt så kan jag inte hitta några principiella invändningar mot en planekonomi. Fördelarna är att det finns någon som tänker på och kan förebygga problem, miljömässiga, sociala eller exempelvis bostadsmässiga. Det stora problemet med en planekonomi är dock att planen måste följas för att få önskad effekt. Om staten (eller kollektivet) äger alla produktionsmedel och bestämmer över vad som ska produceras så måste också någon se till att detta produceras. Annars fallerar planen och för att planekonomin ens ska vara tänkvärd så måste planen kunna uppfylla de mål planerarna sätter upp. Detta betyder att staten (eller kollektivet) måste tvinga människor att uppfylla planen. Utan arbetskraft så kan vi inte producera någonting. Om du då inte vill jobba i gruva 28 för att förse sjukvården med en titanskruv till Agda som brutit benet så blir inte Agdas ben lagat. I en marknadsekonomi kan man i teorin betala dig mer eller betala någon annan för titanet, men i en planekonomi så måste alla uppfylla sin del i planen, annars blir planen lidande. Staten (eller kollektivet) måste alltså se till att någon arbetar med att uppfylla planen. Arbetskraftens förverkligande av planen är ett villkor för planekonomins upprätthållande.

Ett av argumenten för att möta detta motargument mot planekonomin är att i det socialistiska samhället (som rimligen är nödvändigt för planen) har lett till en form av upplysning för alla vilket utrotat egoismen till förmån för kollektivet. Det blir onödigt att tvinga folk att arbeta. Det må vara. Jag är väl dessvärre cyniskt inställd till detta uppvaknande. Jag tror fortfarande att det kommer finnas egoism, även i det klasslösa samhället, och att alla, hela tiden kommer kunna se att helheten är viktigare än individen eller individens grupp. De grundläggande behoven är ju för tusan egoistiska! Även vad gäller arbetsfördelningen i det socialistiska samhället så tror jag det uppstår avundsjuka. För att organiseras effektivt så ska helst den som är bäst på att utföra en arbetsuppgift göra detta. I mitt fall kanske jag är bäst på att arbeta i gruva, men helst av allt vill jag leva som Blondinbella och blogga hela dagarna. Tvingas jag att arbeta i gruva 28 och inte får möjlighet att försöka bli bloggdrottning kommer jag nog bli avundsjuk på Blondinbella och vill därför försöka avvika från planen för att hitta en annan sysselsättning.

Ett annat argument vilket är mer tekniskt än psykologiskt är att vi inom en snar framtid inte kommer behöva mänsklig arbetskraft. Robotar kan ta över stora delar av det arbete som tidigare utförts av människor. Det stora problemet med detta blir i så fall en liten klass som måste arbeta vilket är teknikerna som programmerar och styr robotarna. Dessa blir då antingen slavar under kollektivets piska då det är teknikernas roll att uppfylla planen, eller så blir de teknokratkungar med enväldig makt över produktionen. Vilket som är det inte önskvärt att makten, eller ansvaret hamnar i några få personers händer.

Detta leder mig till att förkasta planekonomi som alternativ. Skiljelinjen går inte mellan kapitalism och planekonomi eftersom båda innebär stark kapitalansamling, skiljelinjen går mellan planekonomi och marknadsekonomi. Vi kan fortfarande vara kritiska mot de problem och ojämlikheter stor kapitalansamling hos få individer innebär, men ändå värna någon form av privat ägande. Att staten reglerar ekonomin är helt i sin ordning, detta är också vad de allra flesta stater gör och har gjort sen nationalstaten kom till. Att planera ekonomin i den mening att ha målsättningar är bra för att inrikta sina gemensamma insatser. Detta kräver också att man tar hänsyn till vad folk faktiskt har för behov. Om människor vill ha bättre miljö så kan staten införa miljöskatter, om människor vill ha mer sjukvårdstjänster kan de privata inkomsterna beskattas mer, ty människorna har redan gett sitt godkännande. Vi kan mycket väl sakna tiden innan avregleringarna i Sverige för staten tog en starkare roll i att peka ut inriktningen för svensk ekonomi. Trots att staten gjorde detta så var ekonomin fortfarande fri i det stora hela. Vem som helst kunde inte starta tåg-, post- eller telefoniföretag. I det stora hela en marginell inskränkning av det privata ägandet. Att inskränka det privata ägandet har många fördelar för kollektivet som för individen, vad gäller jämlikhet och hälsa. Vad gäller huruvida ekonomin ska styras av en plan eller marknadsmekanismer så tror jag dock att vi kan sluta oss till att marknaden som grundprincip är att föredra.