Sorgsenhet, modfälldhet, vemod: känslor som förknippas med att leva i vårt nordliga land. Mörkret tär och kylan gnager. Den lilla stunden på året när vädret tillåter att lämna tjockjackan i garderoben hyllas och firas. Men att vara nordbo är att lida. I litteraturen och musiken är detta ett återkommande tema. Närmast i minnet på detta tema är Ted Ströms Vintersaga. Biltillverkaren Volvo slog mynt av detta musikaliska verk genom att Amanda Bergman och Oscar Linnros fick spela in en ny version, ackompanjerat av bilder av en XC70 som dundrar fram genom snö och mörker. Volvo säger att deras version av Vintersaga är
en hyllning till Sverige när det är som kärvast. Ett tack till kylan, mörkret, blåsten och regnet
För Volvo är det förstås ett sätt att sälja bilar. Att bygga sitt varumärke kring det svenska. Texten handlar om när ”det stora vemodet rullar in”. På resan genom Sverige rullar vemodet in över människa och natur. Jag är beredd att hålla med om att det finns ett vemod, betingat av den nordiska topografin, geografin och klimatet. Kanske finns det till och med något vackert över det, en form av angst i den kirkegaardska meningen. Valet att ta del av Höga kustens underfundiga bergsformationer, lugnet i en värmländsk by eller kylan i Pajala är något många väljer, trots viss avsaknad av kommunikationer och offentliga institutioner. Att känna angst i valet att stanna kvar i ett utifrån tolkat vemod eller flytta dit vemodet inte tycks vara samma, kan tolkas som en konstnärlig ynnest som föder kreativitet. Men låt oss vara ärliga. Få länder är så bra som Sverige. Ett kallt klimat vägs upp av stora varma bilar och isolerade hus med relativt billig fjärrvärme. Blåst och regn ger energi för att tända lampan och ladda smartphonen.
För min egen del kommer inte vemodet i första hand av att det är mörkt ute. Finge jag välja skulle solen skina året om. Men precis som många svenskar har jag möjligheten att fly dit solen skiner och allt är inkluderat under en vecka.
Vad som får mig att känna en betungande och tärande känsla är när flyktingboenden systematiskt brinner. När jag går på centralen och ser en ung pojke, utmattad med svårighet att ens dricka det vatten han får av volontärarbetarna. När människor huggs ner på grund av sin hudfärg. När Sverigedemokraterna menar att de måste ta till utomparlamentariska metoder för att slänga igen dörren i ansiktet på medmänniskor som flyr för livet. När människor i Sverige på allvar menar att människor förtjänar att utsättas för våld. Det är då. Det är då det stora vemodet rullar in.
En ekonomisk-historikers betraktelser 