Någon som är positiv är glad, den som är negativ är sur. Så enkelt är det.

Via en vän kom jag i kontakt med denna artikel. Enligt slutsatser från flertalet undersökningar blir baristor (kaffebartenders) på Starbucks långt mycket bättre på att möta negativ respons och lyfta det till något positivt än vad läkare blir i sin utbildning. Enligt en studie (som är länkad i länken ovan) så är läkarutbildningen, tvärtom mot Starbucks utbildnin, rent av empatisänkande. Läkare blir alltså mindre empatiska genom sin utbildning.

“Vi Lyssnar till kunden, Bekräftar deras klagomål, Agerar genom att lösa problemet, Tackar dem, och Förklarar sedan varför problemet uppkom.”

Citatet är vad som ingår i den så kallade Lattemetoden som Starbucks använder för att bemöta kunder. Varför gör Starbucks detta kan man fråga sig? Jag är rätt säker på att det är för att de inte faktiskt är empatiska på något sätt, utan för att de vill göra det som ger bäst profit. Men oavsett deras avsikt så är uttrycket empatiskt.

Läkare får ingen motsvarighet till detta (det nämns inte i varje fall, och jag gissar att det stämmer). Det kanske inte är en läkares bekymmer att muntra upp sina patienter, utan bara se till så att de blir friska? Må så vara, men det finns en ganska enkel fras som jag brukar tänka på som lyder:

Världen ser ut som den gör oavsett om du är positiv eller negativ, den enda skillnaden är att den som är positiv är glad och den som är negativ är sur.

I detta tycker jag att det ligger en del, men det är inte helt sant att världen inte ändras, för sinnesstämningar och medkänsla sprids. På samma sätt som läkarskolan (enligt länken) tvättar bort empati kan empati skapas.

Och vad har detta att göra med Sverigedemokraterna och det amerikanska valet kanske ni undrar? Jo Magnus Linton skriver en lysande debattartikel på SVT-debatt idag om den svenska antirasismen som enbart uttrycks i ord men inte i handling. Svenskar talar gärna om att vi är så antirasistiska men handlar inte konkret efter det menar Magnus.

Mångas inställning till det amerikanska valet är att det i praktiken inte spelar roll vem som vinner. Många tycker dock att det spelar stor roll. Jag håller med där. Vinner Romney som står för en mer inhuman politik med lägre fokus på jämlikhet och jämställdhet så kommer USA ytterligare att sträva mot ett samhälle med större klyftor.

Så vad har detta med varandra att göra? Romney, oempatiska läkare och Sverigedemokraterna? Mitt enkla svar är att alla saknar sympati. En grundläggande egenskap som krävs för mellanmänsklig blomning. Förståelsen för den andre, känslan av att dela något. Detta tränas bort på läkarskolan, kanske för att göra jobbet mindre krävande, eller för att man enbart ska göra ”det man är där för”. detta menar Sverigedemokraterna att vi inte ska ha för varandra för att de som råkar vara födda på ett ställe är värda mer än andra och detta menar Romney inte är något som ska visas alla människor, för då blir de svaga och alla får de sämre.

Sympati och empati är så viktigt. Låt oss istället tränas i rätt och fel och medkänsla istället för i vad som är effektivt i ett samhälle eller vad vi tjänar mest pengar på.

Över och ut.

Vad är meningen med alltihop?

Jag ska vara ärlig, jag är en tvivlare. Jag tvivlar på mig själv, på andra, på världen, på sanningen. Att inte tvivla på dessa saker ibland är att anse att man själv är ofelbar och ta sig själv på för stort allvar. Jag funderar ofta på varför jag gör det jag gör. Vem offrar jag mig för? Är det i slutändan för att ingen ska kunna se tillbaka och säga att jag gjorde fel? Offrar jag mig själv för att på sikt få tillbaka det? Jag tror att många av oss funderar över vart man är på väg med sitt liv. ”Kommer det bli så bra som jag vill? Kommer jag bli nöjd? Tycker folk om mig?” är tankar som rör oss alla. Jag tror, att detta är bra.

Den första boken som jag fick i handen när jag började läsa filosofi hette ‘Vad är mening med alltihop?’ av Thomas Nagel. Frågan om vad som är livets mening är förmodligen den mest diskuterade och obesvarade frågan i historien. ”Livet kanske inte bara är meningslöst, utan också absurt” skriver Nagel. Vi kanske bara befinner oss i ett stort virrvarr av händelser, sammanträffanden och slump. Även om detta är sant så tror jag det kan finnas en mening för varje människa (som jag skrev om för ett tag sen). Ibland är det lätt att glömma bort sig själv i andras angelägenheter och glömma bort vad meningen med alltihop är. Nu vet jag att alla förstås inte reflekterat över en rimlig teori för vad meningen med livet är, men att göra gott för andra och samtidigt kombinera detta genom att sträva efter sin egen lycka tycker jag är ett enkelt recept, även om kakan är svår att baka (ja, jag kanske jämförde livet med en kaka, men then again, can’t have one with out the other).

Av och till är det lätt att glömma bort delen om sin egen lycka och enbart försöka finnas till för andra. Gör det inte, det är inte värt det. Din egen lycka är viktig, om inte för din egen skull så för andras. Om du inte mår bra gör du inte lika bra för andra. Meningen med alltihop är att göra världen till en bättre plats. Det gör man inte ensam utan med andra, för andra och för dig själv.